Claes Jansons record är en gedigen läsning:

 

Scenmästare på Hamburger Börs i Stockholm 75/76. 

Föreståndare på Jazzklubb Fasching -77/-78. 

Musikhögskolan i Sthlm. –81-82. 

Sedan –83 huvudsakligen frilans som sångare, musiker med gästspel i film (Jim och piraterna Blom, Ronja Rövardotter, Pensionat Oskar) och teater (Cornelis Svenska Bilder) samt Folkoperan (Drakdödaren).

 

Band: 

Rockin’ Stompers –57-58. 

Canyon Group –62-65.

Good Morning Blues –67- tillsvidare. 

Tomas Ledin & Puls –73/74.

Gugge Hedrenius Big Blues Band –77-85. 

Soultrain –85-87.

Claes Janson Band –89 tillsvidare.

 

Aktuellt: 

Blågul blues, med Trio X och pianisten Mikael Skoglund.  

 

Velvet Boys, A tribute to Nat King Cole. 

Kjell Öhman piano & arr, Rune Gustafsson gitarr och Hans Backenroth, bas.  

 

Sagan om den flygande holländaren, Cornelis Vreeswijk. 

En musikalisk monolog av Åke Arenhill. Ackompanjemang och arr. av Kjell Öhman.  

 

Sångsolist med bl.a:

Baltic, Sandvik Big Band, Mel Lewis Big Band, Stockolm Jazz Orchestra, Norrbotten Big Band, Monday Night Big Band, Bohuslän Big Band, Nogenja, NDR Big Band Hamburg, BRT Big Band Bryssel, Danish Radio Big Band, samt ett 30-tal svenska och europeiska rehearsal bigbands. 

Medverkat i och med Georg Riedel och Barbro Lindgrens barnskivor.

Samarbetat med Joe Newman, Harry Edison, Hank Crawford, Mel Lewis, Red Mitchell, Eddie Harris, Jimmy Witherspoon, Georgie Fame m.fl.

 

Priser & utmärkelser: 

DN:s Kasperpris 1984, 

Cornelispriset 1992,

LO.s Kulturstipendium 1998, 

Uppsala Nya Tidnings Jazzpris 2001,

Uppsala Läns Kulturstipendium 2001, 

Torgny Segerstedts Kulturstipendium 2002.

 

Motivation Cornelispriset: 

….Cornelis Vreeswijk-priset 1992 tilldelas Claes Janson, ett bluestroll som vidgat den svenska jazzsångens domäner och sjunger Ray Charles och ”Blott en dag ett ögonblick i sänder” med samm mjuka , sträva och studsande rytm, en tvillingsjäl till Monica Z som kryddar calypson med tusen syrsors sån, ett musikaliskt naturbarn som frestar oss med sitt snillrika sound och den kroppsliga närvaron i sina viskningar och vrål.

Claes Janson
Blågul Blues (Gazell)

Titeln på Jansons nya album ter sig ganska självklar. I synnerhet med tanke på innehållet, en samling finstämda och lätt melankoliska svenska visor som i flera fall nalkas det tilltufsade och desillusionerade, sett i igenkännandets ömsinta ljus.
Här finns flera visor av nämnde Vreeswijk, som t ex Somliga går med trasiga skor, något av mäster C:s credo med sin osminkade självrannsakan och sitt självklara ställningstagande för alla medborgare i marginalen. Vidare Olle Adolphsons Grön kväll i Margretelund, med sin så här års avlägsna bild av en svensk sommarkväll, liksom Bellmans Gubben Noak och Ferlins En valsmelodi, den sistnämnda med drag av lågmäld biktbekännelse i Claes Jansons kongeniala tolkning.

Hela tiden tar han sångerna på fullaste allvar, inte som antikverade klassiker utan som personliga betraktelser av kött och blod. Det gäller även när han något överraskande tar med några alster av Povel Ramel, inklusive Gräsänklingsblues som får en bluesig tyngd och pondus som Ramel själv inte varit i närheten av.
Stark uppbackning har Claes Janson av pianisten Mikael Skoglund, basisten Per V Johansson och slagverkaren Joakim Ekberg, bekanta från Trio Con X (numera bara Trio X med ny pianist). De musikaliska arrangemangen förenar blues med drag av svensk folkton på ett mestadels stillsamt sätt. Tänk att det finns så mycket blues i en sliten barnramsa som Gubben Noak!

Musikerna blir jämbördiga partners till Claes Jansson i en dialog av givande och tagande. Detaljfinishen är hög och variationen stor, ibland med lekfulla urladdningar och ibland med bara kontrabasen som en bluesig svensk fura bakom Jansons röst.
Claes Janson och hans musiker gör svenska visor på nytt sätt, sitt eget sätt.  

 

Blågul blues , Claes Janson  Gazell jazz
Nu snackar vi svensk manlig jazzsångare. Nu snackar vi Claes Jansson och Blågul blues.
Claes Jansson är här med en ny CD, och det är en skiva som överraskar. Claes Jansson svänger till ett antal låtar som man inte tänkt sig i jazzsammanhang.
Här har sånger som Bellmans epistel nummer 35 Gubben Noak fått jazzkänsla. Claes Jansson gör det dock inte ensam. Han backas upp av en trio med Mikael Skoglund, piano, Per V Johansson, bas och Joakim Ekberg, trummmor. Här finns en suverän jazztolkning av Cornelis Vreeswijks Somliga går med trasiga skor. Ballade om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind, har också fått en klädsam jazzkostym liksom Taubes Stockholmsmelodi, som jazzats till utan att visstämningen försvunnit. Ferlins En valsmelodi passar också bra att bygga ett jazzspår på. Jazz och jazz för resten, det är också mycket blues i Claes Janssons finstämda tolkningar.
Och det är dags att slå fast: Claes Jansson har inte förstört något, inte gått bärsärkagång på vare sig Ferlin eller Taube. Claes Jansson behandlar dem alla med respekt och därför har det blivit en skön skiva som livar upp i höstmörkret. Det här är bra svensk jazz, väldigt bra.
Claes Jansson håller sig kvar på jazztoppen och så blir det ett litet plus för skivans pappomslag som håller för fall i golvet. 

Lennart Göthesson Dalademokraten